The Misadventures of José Faxner

Hander mycket pa en gang nu, med storstadning och annat… och pa grund av nya regler for internet i studentrummen som infors just nu har jag varit utan internet ett litet tag (och kan darfor inte skriva pa min dator med svenskt tangentbord). Saker har varit lite kaotiska sa jag har knappt haft chans att skriva, men jag ville atminstone se till att droppa in och visa lite livstecken innan jag sticker till Tokyo om nagon timme. Jag kommer vara borta till sondag, och troligtvis inte ha nagon tid att skriva medan jag ar borta, men nar jag kommit hem bor jag kunna lagga upp lite kul bilder och annat.

Pa tisdag kommer det dyka upp ca 150 nya elever som borjar pa skolan nu till varterminen… sjukt spannande!

Gå och kolla in nya biotrailern för Spider-Man 3.

omfg

Här kommer ÄNTLIGEN mina foton från resan jag gjorde till Tokyo strax efter nyår. Jag har lagt upp fyra gallerier på mitt PhotoBucket-konto som ni kan kika igenom. Tokyo Disneyland, Tokyo Tower, Asakusa (stadsdelen vårt vandrarhem låg it) och Akihabara (elektronikdistriktet, även känt som alla nördards Mecka). Jag vill på förhand be ursäkt för den dåliga kvaliteten på bilderna från Tokyo Tower, med en så sunkig kamera som min var det snudd på omöjligt att ta vettiga bilder.

Bilder i urval:

Den här bilden visar ganska exakt hur jag kände mig när jag klev av bussen i Shinjuku, efter den 8 timmar långa resan från Akita.

Jag och mina kompisar på Tokyo Disneyland!

Det var ingen brist på folk direkt…

Aah, Akihabara. Paradiset för den som gillar elektronik, TV-spel, leksaker, anime, och typ vad som helst annat som också är coolt. Det finns till och med kebab!

En av flertalet arkadhallar i Asakusa.

En typisk pachinko parlor, även den i Asakusa.

Klicka här för att se alla bilder.

Jag satt igår och lyssnade på ett par avsnitt av podcasten på den lysande bloggen I Read Comics, när det bjöds på en otroligt festlig David Bowie-parodi. För att göra en lång historia kort är jag nu helt förälskad i Nyzeeländska folkparodi-duon Flight of the Conchords!

Jag skulle kunna orera i all evighet om hur genialiska Bret och Jemaine är, men istället låter jag duon tala för sig själva. Kolla in det här klippet av “Hiphopopotamus vs. Rhymenocerous”, kolla sen in allt annat ni kan hitta med dem på YouTube, och ta gärna en titt på länkarna på slutet.

What the Folk!

Flight of the Conchords Completely Unofficial Fansite

För ett par veckor sen bestämde jag och Joe oss för att vi skulle se alla Friday the 13th-filmerna. Själv hade jag ännu inte sett alla filmerna i serien (och senaste gången jag såg någon av dem var troligen i slutet av 90-talet någon gång), och Joe hade inte sett några alls(!), så det kändes som en klockren plan.

Den första filmen i serien hörde till fåtalet jag aldrig sett tidigare, och det måste sägas - den var riktigt bra! Ungefär på samma sätt som i Hellraiser kan man se, bakom ett dunkel av låga produktionsvärden och träigt skådespeleri, en genuint intressant, spännande och (för sin tid) originell historia. Och på precis samma sätt - gissningsvis ett drag som delas av de flesta lågbudgetfilmer som fått mer än ett halvdussin uppföljare - går i stort sett allt positivt med filmen alltmer förlorat med varje ny installation i serien.

Del II till IV är i mitt tycke värdiga uppföljare, och hyfsat bra filmer. Originalet måste väl ändå sägas vara bäst, men den andra filmen lyckas bygga vidare på historien i på ett övertygande sätt (del ett har ett något kryptiskt slut, men öppnar inte specifikt för en tvåa), och är dessutom klart underhållande. Trean är kanske lite sisådär - den har inte så många utmärkande drag (förutom naturligtvis att den filmades i 3D, vilket bjuder på lite unika dödsscener), men kom ut när serien fortfarande var hyfsat respektabel, och inte ännu sjunkit till fullständig parodi. Del IV var helt klart min favorit när jag var ett mer dedikerat slasherfilmfan, och det var något av en lättnad att se att den faktiskt fortfarande är bra. Fast det spelar ingen större roll - med Corey Feldman som Tommy, seriens enda långvarige protagonist (såvida du inte tillhör skaran som alltid hejar på Jason) och seriens mest dramatiska (och kanske även otäckaste) klimax hade jag nog gillat den även om den var lika pajig som de senare filmerna.

Efter den fjärde filmen hände dock något. Del V är inte bara smått flummig, utan har även en fullkomligt idiotiskt twist i slutet, som bara gör fans av serien och/eller karaktären Jason besvikna och förbannade. Del IV hade undertiteln “The Final Chapter”, och ibland vill jag verkligen inte låtsas om att det faktiskt fortsatte att komma filmer i serien efter det. Visst, somliga av de senare filmerna är inte utan underhållningsvärde (VIII är en kalkon av episka proportioner), men med undantag för hur karaktären Tommy porträtteras i del V finns det egentligen ingenting som är BRA med del V-IX. Del V hette “A New Beginning”, en titel som jag numer har svårt att tolka som något annat än en början på de usla FT13-filmerna. Allt som gjorde de fyra första bra (och då är IV ändå ganska avlägsen den första filmen) är fullkomligt bortblåst, och allt som finns kvar är en skugga av seriens forna jag - om ens det. Från och med del V har filmerna plötsligt en redig dos “humor” (ni vet, den där typen som inte är rolig alls), och all spänning från de tidigare filmerna byts ut mot uttråkad väntan på nästa extravaganta mord.

För allt slaktande som pågår i de här filmerna är dock det största offret kanske Jason själv. I del II är han egentligen inte mer än en förvuxen, missbildad, förståndshandikappad pojke - men en förbannat otäck sådan. Vidare visar han inte några som helst tecken på några superkrafter - han är fruktansvärt stark och stryktålig, men inom fiktionens etablerade ramar känns det varken långsökt eller orealistiskt. Till del IV har han hunnit visa sig oerhört seglivad, men han är fortfarande relativt mänsklig. I del V lyser han med sin frånvaro, vilket jag väl egentligen är lite kluven till. Jag är glad att han fick vara död efter det grafiska öde han gick till mötes i slutet av IV, men kanske mindre glad att det gjordes en uppföljare över huvud taget.

I del VI tas dock konceptet “fullständigt ignorerande av tidigare installationer” till nya höjder: Tommy, som under den femte filmen uppenbarligen är klart sinnesrubbad, visar inga symptom alls… utom möjligen det faktum att han får den lysande idén att gräva upp den nu begravne(?!) Jason och döda honom en gång till, trots att han inte varit i farten sen han DÖDADES i slutet av den fjärde filmen (i runda slängar 10 år innan VI utspelar sig). I en ödets nyck misslyckas han inte bara med att döda (den redan döde) Jason, utan lyckas istället få blixten att slå ner i honom… vilket återupplivar honom. Och ger honom superkrafter.

Förlåt, men det är bara FÖR korkat! Jag inser att de tidigare filmerna hade sin beskärda del cheesighet, men redan där, typ 10 minuter in i filmen, tappade VI alla chanser att bli en bra film i mina ögon. Inte bara det, där började även Jasons utveckling till den pajas han blivit idag. I de tidiga filmerna var han OTÄCK, från och med del VI är han en odödlig zombie som får både fler dumma superkrafter och mer korkat övernaturlig backstory för varje film. I del VIII kan han utan någon som helst förklaring teleportera(!), och den nionde filmen är bara så monumentalt idiotisk i allmänhet att jag knappt vet var jag ska börja.

“Jason Goes to Hell: The Final Friday” inleds med att Jason sprängs i bitar av en elitstyrka sammansatt specifikt för att just få tag på och döda Jason Voorhees(!). Under Jasons obduktion blir rättsläkaren plötsligt besatt(!!) och äter upp Jasons hjärta(!!!). Nåt slags orange laserstrålar(!!!!) flyger in i den stackars doktorn från Jasons kvarlevor, och Jasons själ har alltså nu tagit över rättsläkarens kropp(!!!!!). Jason hoppar runt i ett antal olika kroppar, och av någon outgrundlig anledning råkar den kryptiske prisjägaren Creighton Duke bara sitta på kunskapen om att A) bara någon i familjen Voorhees kan döda Jason, B) att detta måste göras innan Jason tar över den nyfödde Voorhees-babyns kropp och därmed blir odödlig (igen?). Det är så tramsigt att jag bara vill gråta.
Jag såg den första halvan av den här filmen för ett par år sedan, men jag orkade aldrig ta mig igenom hela filmen. Jag tyckte nog att den var ganska korkad då också, men jag minns bestämt att jag inte slutade för att den var dålig, utan mer för att den var tråkig. Men nu när jag har sett den andra halvan kan jag säga att den här filmen inte bara är DÅLIG, utan även så otroligt DUM att jag blir smått upprörd bara jag tänker på det. Jag har ännu inte hunnit se Jason X - och även om Jason Goes to Hell kan agera varning för vad som komma skall, så känns det på samma gång som den stålsatt mig för den nästkommande filmen, hur dålig den är (men jag har haft fel förr - det kan alla som hört mig orera (argt) om Resident Evil Apocalypse intyga). När jag tagit mig tid att se den lovar jag att återkomma med kommentarer (förutsatt att min hjärna inte smälter av att se den).

Hela den här långa harangen om FT13-serien är egentligen bara en inledning till det jag egentligen ville prata om - Freddy vs Jason.

Jag såg FvJ igår, och måste till min absoluta och enorma förvåning säga att jag faktiskt gillade den. Jag hade hört blandade saker om den här filmen, och efter Jason Goes to Hell var mina förväntningar av naturliga själ allt annat än höga. Och visst, filmen ÄR rätt korkad. Men med en sådan premiss blir det liksom oundvikligt. Efter de ödesdigra klavertrampen i FT13 del V och framåt kunde ingenting som rör Jason någonsin återgå till de tidiga filmernas nivå - men när man slänger in FREDDY KRUEGER och JASON VOORHEES i samma film känns det helt självklart - men samtidigt fullständigt skit samma.

FvJ är absolut en popcornrulle, även jämfört med de senare FT13-filmerna. Det finns egentligen inte mycket alls i den här filmen som har någonting med skräck att göra. FvJ är kanske mer än något annat som en ganska typisk slasherfilm från andra halvan av 80-talet, men på grund av två saker hamnar den direkt högt på min lista över filmer som inte direkt är “bra” men riktigt underhållande och tillfredsställande.

Den första punkten är storyn. Storyn är inte otroligt gripande, inte heller är berättandet vansinnigt välutfört. Vad som gör storyn är att de faktiskt LYCKAS binda ihop Friday the 13th och A Nightmare on Elm Street på ett någorlunda övertygande sätt, och det aldrig känns för krystat eller dumt. Manuset är naturligtvis långt ifrån perfekt men vad gäller den grundläggande premissen tror jag verkligen inte att man (eller åtminstone Hollywood) hade kunnat göra ett mycket bättre jobb. En annan sak jag gillade är att filmen känns betydligt mer som en Elm Street-film än en FT13-film, och som den sistnämnda serien utvecklats är det något väldigt, väldigt bra.

Den andra - och betydligt viktigare - punkten är specialeffekterna. De CG-effekter som används är mestadels inte mycket att hänga i julgranen, men filmen innehåller en hel del vansinnigt coola makeup-effekter, gore-scener och stunts, och den slutgiltiga uppgörelsen mellan Freddy och Jason var faktiskt… cool. Det faktum att filmen gjordes 2003, med en hyfsad budget, gör att man får se saker som aldrig någonsin skulle kunna ha funnits med i en klassisk slasherfilm, och även om filmen kanske inte direkt bryter någon ny mark känns actionscenerna ändå uppfriskande.

Det skulle inte förvåna mig om jag ser om den här filmen om ett år och undrar vad sjutton jag egentligen gillade med den - det har hänt förr. Kanske var det bara mina vansinnigt låga förväntningar som gjorde att den kändes så bra. Jag tror dock att de flesta slasherfilmfans skulle gilla Freddy vs Jason - men vill ni vara på den säkra sidan kan ni ju alltid se Jason Goes to Hell precis innan.

Hah, helt otroligt, jag hade lyckats glömma av det fullständigt, men tydligen skrev jag faktiskt ett helt inlägg vid nyår, men jag hade inte tillgång till internet så jag kunde inte posta det då. Men bättre sent än aldrig(?), så här kommer mina oreringar om mitt japanska nyårsfirande. Som sagt, jag skrev det här för över två månader sen, så vissa grejer kanske låter lite knasiga, men, eh, låtsas att det är januari i stället för mars nu så ska det nog verka logiskt.

—

Så var det dags för den tiden på året igen. Vi är ett steg närmare flygande bilar och känslan av surrealism (och en viss grad av besvikelse över brist på ovannämnda bilar) är lika stark som vanligt. I år är det dock lite extra ovanligt för min del eftersom jag till skillnad från vanligt har tillbringat jul- och nyårshelgerna i Japan.

Nyårshelgen har jag firat tillsammans med min värdfamilj, vilket har gett mig chansen att få en genuint japansk upplevelse. Nyårshelgen ska vara årets största högtid, men jag blev lättad i och med insikten att det inte tycks vara nåt särskilt märkvärdigt spektakel. I synnerhet är jag nöjd över den fullständiga bristen på förväntningar om prestationer från min sida.

Det japanska nyåret har sina egna traditioner; den årliga storstädningen, speciella maträtter, jinja-besök och lite annat smått och gott. Det främsta syftet är dock att ta det väldigt, väldigt lugnt. Och då menar jag inte i något slags symbolisk bemärkelse eller så utan verkligen slappande på elitnivå. Typ, ligga i soffan och kolla på TV utan att lyfta ett finger tre dagar i sträck. Naturligtvis har jag fått uppleva mer än så - bl.a. ringt i en enorm klocka (skoj, men det ringer nog fortfarande lite i öronen), köat en timme för att rycka i ett snöre och klappa händerna två gånger, och ätit på MOS Burger - men de senaste dagarna har i mångt och mycket bestått av att just ligga i en soffa och kolla på japansk TV.

Det har onekligen varit en ganska kul och intressant upplevelse, då jag faktiskt inte tittat så hemskt mycket på TV sedan jag kom hit till Japan. I skolan känner jag mig sällan manad att sitta framför en dumburk som jag dessutom inte förstår, när jag har kompisar, TV-spel eller i extremfall läxor att sysselsätta mig med istället. Här blir det dock mer naturligt då jag helt enkelt inte har så mycket annat att göra. Det betyder för den sakens skull inte att TV-tittandet här upplevs som något tvångsarbete helt befriat från underhållningsvärde eller så; det har faktiskt varit riktigt kul, och när jag dessutom med jämna mellanrum förstår vad som försigår blir det bara ännu roligare.

Nyårshelgens TV-tablå tycks domineras av allehanda talangjaktsliknande underhållningsprogram. Det är väl kanske tur det, då den typen av program brukar vara ganska enkla att förstå trots eventuella språkbarriärer. Kouhaku Uta Gassen är kanske nyårshelgens absoluta höjdpunkt för många japaner. Programmet sänds på nyårsaftonskvällen och går i stort ut på att en samling av allehanda japanska musiker delas upp i två lag som tävlar mot varandra. Tänk er något i stil med melodifestivalen, fast med lag, och i vanlig japansk anda en aning skruvat. Vad jag förstått tittar ALLA i Japan på det här programmet. Gissningsvis motsvaras det av Kalle Anka på julafton hemma i Sverige.

Underhållande var det i alla fall, inte minst på grund av det faktum att jag (till skillnad från när jag sett på melodifestivalen) inte fick varken kväljningar eller tvångstankar om kanalbyte av en enda låt. Kanske hjälpte det även att jag inte förstod mycket av mellansnacket (som brukar bestå av idel gräsligheter i såna här sammanhang). Tyvärr hade jag inte möjlighet att se klart programmet för att se vem som vann. Kanske hade det inte haft någon större betydelse då jag hade lite problem att förstå vem som tillhörde vilket lag.

Folk som är vansinnigt nyfikna på japansk kultur blir kanske lite besvikna, men i ärlighetens namn var nyårsfirandet inte så mycket mer än så. Ungefär lika delar musikframträdanden och TV-reklam (ofta till tonerna av bisarra easy listening-versioner av västerländsk musik (Klaus Wunderlich hade med lätthet kunnat bli en sensation i Japan)), med så mycket sömn och mat man har ork och lust för mellan TV-passen.

Årets självinsikt - jag är verkligen jättedålig på att blogga. Mitt liv är inte alls så tråkigt som man kan tro när man ser hur ofta jag uppdaterar den här bloggen (dvs inte alls), jag har bara en tendens att skjuta upp saker i all evinnerlighet… och under tiden jag skjuter upp att skriva om nåt så hinner det ju naturligtvis hända massa andra saker (som jag förstås också skjuter upp att skriva om). Det hela resulterar i att jag får helt idiotiska känslor av press att skriva om alla de här grejerna… och, eh, som ni kan se så leder det i sin tur till att jag inte skriver om någonting över huvud taget istället.

Men eftersom folk hetsar mig att skriva så ska jag verkligen försöka ta mig i kragen och försöka få ändring på saker och ting. Mycket har hänt sedan jag skrev sist; vinterterminen har kommit och gått, jag har köpt en PlayStation 3, Juuken Sentai Gekiranger har börjat på TV… och, eh, en massa andra saker också säkert. Jag ska försöka beta av listan på grejer jag borde skrivit om för länge sen men aldrig orkat, och sen försöka blogga på riktigt och faktiskt skriva med jämna mellanrum istället för att bara gå omkring och ha ångest för att jag aldrig skriver.

Om inte det funkar får ni helt enkelt forstätta gnälla på mig, så kanske jag börjar skriva mer.