The Misadventures of José Faxner

Wow. Wooow. Jag hade en sån skitgrym dag! Folk kom fram till mig under hela dagen och gratulerade mig - hur så många lyckats få reda på att jag fyllde år vet jag inte (jag ville inte göra en stor grej av det) - men hur som helst var det väldigt trevligt.

På kvällen åkte vi in till stan för nåt slags Flamencoföreställning. Det var underhållande, om än lite väl konstnärligt ibland. Jag vet inte om jag skulle kalla mig ett fan av flamenco, eller någon annan dans för den delen, men imponerande fysiska prestationer är ju alltid kul, så jag hade rätt trevligt.

När vi kom tillbaka till skolan insisterade det ständigt festande gänget från Taiwan och Hong Kong att vi skulle hitta på nåt, så vi begav oss ut till utkanten av campus för att dricka, umgås, och ha lite allmänt trevligt. Jag hade inte alls förväntat mig något direkt firande; jag antog att det skulle bli som vilket fredagsfestande som helst, men det skulle visa sig att jag hade väldigt fel. Alla gjorde alla möjliga schyssta grejer för mig, inklusive följande:

• Sjöng för mig på svenska
• Sjöng för mig på engelska
• Sjöng för mig på kinesiska
• Gav mig lite mobilsmycken
• Gav mig nåt slags japansk bakelse (i brist på tårta)

Men det bästa av allt var tveklöst när Atsushi höll ett tal för mig… på svenska!! Jag blev inte bara otroligt imponerad av hans svenska (självklart läste han allt fonetiskt, men det var fortfarande en klar bedrift), utan jag blev även verkligen rörd. Ingen av mina vänner har nånsin gjort nåt sånt här för mig när jag fyllt år, och den här killen har jag bara känt ett par veckor! Jag blir tårögd bara jag tänker på det.

Jag hade så otroligt kul. Det här var min bästa födelsedag på flera år.

Nu är jag 21 år gammal.

Men jag vet inte riktigt om vad. Vilket ju är like märkligt, eftersom det det verkligen inte borde vara någon brist på saker att skriva om… ändock sitter jag här och undrar vad sjutton jag ska skriva. Jag hade gånglektion idag dock. Jag kan ju skriva lite om det.

Gånglektion. Det är precis vad det låter som. En kurs där vi promenerar. Jag var tvungen att ta 12 credits den här terminen, och eftersom mina japanskakurser bara tog upp 10 var jag tvungen att fylla ut de övriga 2 med nånting annat. Jag kunde naturligtvis tagit nån “Global Economy”-kurs eller nåt sånt, men eftersom poängen ändå inte överförs till svenska högskolepoäng tyckte jag att jag kunde ta nåt kul istället. Först hade jag tänkt ta Shodou (書道, kalligrafi), men eftersom de lektionerna hålls varje fredag mellan kl 19 och 20.40, så valde jag bort den till förmån för ovannämnda gångkursen och Joudou (杖道, “the way of the stick”, en kampsport där man slåss med en 128-centimeters käpp). Det visade sig vara ett klokt drag; kalligrafin ska tydligen vara fullständigt hemsk, och läraren talar något som beskrevs som “英語じゃない英語” (eigo janai eigo, “engelska som inte är engelska”)… Varken de japanska eller de internationella studenterna kan förstå ett ord hon säger, och dessutom verkar kursen allmänt tråkig.

Som tur är kan min gång-(och Joudou-)lärare  prata utmärkt engelska, lektionerna hålls på tisdageftermiddagarna, och (tydligen till skillnad från kalligrafi) så är det faktiskt rätt kul. Vi är en liten klass - vi fem svenskar (Carl, Olof, Jonas, Thomas och jag själv), vår kompis Yi Chao från Singapore, och Mao, en japansk tjej som (jag tror) gör sitt andra år på AIU. Förra veckan gick vi i skogen - eller kröp snarare, tack vare den vansinniga mängd spindelnät lägligt uppspända över promenadspåret i lagom ansiktshöjd - till en naturlig källa, där vi fick dricka källvatten, och hade en kort föreläsning om “walking form”. Den här veckan fortsatte vi att prata lite om walking form, och tog en 5-kilometerspromenad runt det enorma sportkomplexet som ligger vid skolan. Det var faktiskt riktigt trevligt; för en gångs skull var det inte extremt varmt och/eller fuktigt i luften, och jag behövde inte ständigt frukta min plötsliga, oundvikliga död från spindelbett som jag gjort veckan innan. Det blev en skön entimmespromenad, som jag ser fram emot att göra om på fritiden nån gång.

Som jag nämnde så åkte vi på skolresa igår. Alla nya internationella studenter, plus en bunt av de japanska studenterna, bussades runt till ett antal intressanta platser i närheten av skolan. Vi var hyfsat många (runt 110 eller så), så vi var tvungna att dela upp oss i två bussar. Bussarna åkte sen åt olika håll för respektive grupps första resmål; vår grupp begav sig till ett sakebryggeri. Jag hade förväntat mig någon stor fabrik eller nåt, men det visa sig vara ett ganska anspråkslöst hus i japansk stil. När vi kommit in blev vi återigen uppdelade i två grupper, och medan vår grupp väntade på att de andra fick den guidade turen genom bryggeriet, blev vi bjudna på bryggeriets sake, som Akita tydligen ska vara känd för. Vem som helst som känner mig kan intyga att jag inte är särskilt förtjust i alkohol - men det här var faktiskt rätt gott! I måttliga doser, åtminstone. Smaken påminde lite om vitt vin, men det var helt klart godare än de flesta vita viner jag nånsin provat. Medan vi njöt av saken hade vi tid att titta runt lite. Det fanns ett antal riktigt coola rum i klassisk japansk stil med tatami-mattor, låga bord, skjutdörrar och hela kalaset. Jag vet inte vad de används till, men de ser förbaskat läckra ut.

Så småningom fick vi komma in i själva bryggeriavdelningen, för den guidade turen. Vi fick se alla möjliga rum, maskiner och prylar, och fick förklarat för oss hur det går till när man gör sake. Ärligt talat minns jag inte mycket alls av det som berättades för oss, så om du verkligen är desperat efter att få höra hur sake tillverkas kan du ju kolla upp det på Wikipedia eller nåt. Turen var ändock kul, vi fick se kul grejer, och fick ännu ett smakprov på japansk gästvänlighet; när vi gick in i bryggeriet var vi tvungna att ta av oss skorna och ta på oss tofflor istället. När vi sedan skulle upp på övervåningen fick vi ta på oss ett annat par tofflor. När vi kom ner igen, typ 2 minuter sedan hade någon - hör och häpna - vänt på alla tofflor, så det bara var att kliva i dem. Helt otroligt! Som Wei Wei uttryckte det, “Hade det här varit Tyskland skulle någon ha stulit skorna!”

Efter den fina demonstrationen av japansk mentalitet åkte vi vidare till nåt slags köpcenter eller nåt, för att äta lunch. Jag var otroligt hungrig vid det här laget, och blev minst sagt en aning besviken när jag såg vad som skulle bjudas: två onigiri (おにぎり, risbollar). Onigiri kan vara rätt schysst, men just de här lämnade lite att önska. En av dem hade en fyllning med lax och sesamfrön, och hade kunnat vara riktigt läcker om den inte legat i en buss en halv dag. Den andra var dock fylld med umeboshi (梅干, inlagda plommon), och kan bara beskrivas som vedervärdig. Situationen förbättrades inte av det faktum att jag (kanske smått naivt) utgått från att onigirin inte hade någon fyllning alls (på utsidan såg det bara ut som en helt vanlig risboll), bara för att ta en rejäl tugga av den och sätta tänderna i den horribla fyllningen. Jag hade vid ett tidigare tillfälle fått chansen att pröva nattou, en ökänt svåruppskattad japansk delikatess, och även om jag inte gillade nattoun var umeboshin ungefär tio gånger värre. Men jag var ju hungrig, så på något sätt tvingade jag i mig hela hemskheten ändå.

Efter den sorgliga ursäkten till lunch så bar det av till Kanmanji-templet 蚶満寺). Stället var otroligt vackert, och det fanns massor av coola byggnader, buddhor, växter, och inte minst ett gäng söta katter. Somliga personer gick till och med för att be, eller göra lyckönskningar, eller vad det nu är man gör, men jag ville inte riskera att göra nån upprörd genom att vara den dumma gaijin som gör allt helt fel, så jag nöjde mig med att bara gå runt och ta en bunt foton istället.

Nästa stopp var Mt. Chokai (鳥海山). Utsikten ska tydligen vara fantastisk, men på grund av vädret kunde vi tyvärr inte se mycket alls. Det hindrade oss inte från att ha kul, dock. Souvenirshopen hade ett gäng hemska, skrikiga - och självklart hur roliga som helst - turist-t-shirts… självklart var vi tvungna att köpa dem. Jag kunde tyvärr inte dra på mig min tröja på plats, men tills jag får upp nån bild på mig i min garderobs nya stolthet så kan ni åtminstone se Carls fantastiska “KISAKATA TRIATHRON IN AKITA”-t-shirt. Fantastiskheterna slutade dock inte där, då stället hade en bunt riktigt grymma vintage-arkadmaskiner. Tyvärr var ingen av dem igång (om de var trasiga eller bara inte inkopplade vet jag inte), men att bara se dem var riktigt kul det.

Resan fortsatte när vi åkte till kusten till Japanska havet, till platsen med de “16 Buddhorna”, där någon präst lät knacka in ett helt gäng buddhaskulpturer i klipporna. Stället var riktigt coolt, och det var riktigt trevligt att kunna insupa doften från havet. Det är en doft jag verkligen gillar, men inte känt på väldigt länge, så det var väldigt kul att få chansen igen. På nåt sätt definerar havsdoften “sommar” för mig.

Hur som helst, efter att ha fotat buddhor och allmänt lekt ugglat runt i ett tag så åkte vi mot resans sista stopp, Shirase Kinenkan (白瀬記念館), en minneshall och museum tillägnat Shirase Nobu och den japanska sydpolsexpeditionen 1911-12. Besöket började med en film om sydpolens historia, helt på japanska naturligtvis, som jag inte direkt förstod någonting av. Efter det presenterades en film som visade upp ett antal norrsken - något som hade kunna varit riktigt schysst, om det inte vore för det faktum att filmen projicerades i taket, och jag satt på första raden (och således var tvungen att vika mig dubbel och/eller bryta nacken för att se nåt). När filmen var slut hade vi runt en halvtimme på oss att strosa runt i muséet, men i ärlighetens namn var det varken särskilt stort eller intressant. En riktigt kul sak som hände var dock att vi hittade en monter om en av expeditionsmedlemmarna, Tsuchiya Tomoji (土屋 友治), som har nästan samma namn som min kompis Tsuchiya Tomomi (土屋 友美)! Det visade sig dessutom att han liksom Tomomi kommer från Yamagata-prefekturen. Tomomi verkade tycka det hela var lite spooky, men jag hoppas hon lyckades se det roliga i det som vi andra gjorde.

En dryg timmes bussresa senare var vi äntligen tillbaka på campus, och kunde äta en vansinnigt efterlängtad middag. Det hade varit en väldigt lång och tröttsam dag (kanske inte helt olikt det här bloginlägget), men självklart var det roligt och intressant också. Jag hoppas verkligen jag kan ta mig tillbaka till Mt. Chokai senare i höst, då det ska vara otroligt vackert när löven börjat bli röda.

Om du missade mitt förra inlägg kan du se alla mina foton från resan HÄR.

Idag åkte vi på skolresa, till lite alla möjliga platser. Ett sakebryggeri, kusten till Japanska havet, ett museum om Sydpolen, och lite andra ställen. Jag är på tok för trött för att orka skriva nåt vettigt om vad vi gjorde, så jag nöjer mig med att länka till mina foton istället. Mina bilder finns tillfälligt på Photobucket, tills jag får igång mitt eget galleri här på sidan. Jag ska försöka skriva en riktigt rapport om dagen imorgon.

Bilderna finns att se HÄR.

Nu börjar det äntligen hända nåt. Efter mycket om och men har min blog äntligen kommit online för allmän beskådning. Nu finns det i och för sig inte så mycket att se ännu, men nu kan ju folk åtminstone veta att jag är vid liv. Jag hade från början tänkt att jag skulle inleda med nåt slags sammanfattning av de senaste veckorna, men det verkar vara alldeles för mycket jobb, med tanke på hur mycket som händer här hela tiden. Möjligen berättar jag väl kanske lite om det som hänt i förbifarten, vi får väl se helt enkelt. Men för att visa lite god vilja kan jag i alla fall skriva lite grann om min nuvarande situation.

Om nu någon lyckats missa det är jag alltså nu i Akita, Japan, för att plugga japanska i ett år på Akita International University. Jag kom hit den 28:e augusti, och efter en intensiv vecka av introduktioner, kursval och (tappra försök) att lära mig hitta på campus, så började lektionerna den 4:e september. Så här långt så trivs jag hur bra som helst; skolområdet är bedårande vackert, alla människor är jättetrevliga, och maten jättegod (även om portionerna stundtals är klart otillräckliga). Jag har redan skaffat mig massor av kompisar (troligen fler än jag någonsin skaffade under mina två år i Göteborg), och på nåt sätt känner jag mig bara riktigt som hemma på skolan. Jag har inte riktigt kommit in i hela “gå upp före klockan 12″-grejen (eller “plugg”-grejen, för den delen), och det tar ett tag att vänja sig vid att äta ris tre gånger om dagen, men på det stora hela har jag det helt enkelt grymt bra hittills, och jag ser verkligen fram emot att tillbringa det nästkommande året här.