The Misadventures of José Faxner

Jag klippte mig för ett tag sen. Så här ser jag ut nu (eller typ för två veckor sen om man ska vara petig):

Av folks reaktioner att döma, har tydligen ingen i Japan någonsin sett en mohawk. Visst, jag hade förväntat mig att folk skulle rycka till när de först såg mig, och naturligtvis komma med de sedvanliga komplimangerna - om du klipper eller färgar håret, har på dig nya kläder, ja i stort sett om du ändrar ditt utseende överhuvudtaget, så är det ????? (kakkoii, “coolt”). Inget kunde dock förbereda mig på de reaktionerna jag faktiskt skulle få - när jag gick in i matsalen efter att ha klippt mig så… applåderade folk. Värsta engagerat, de ropade och hojtade… och applåderade. Det hela var smått surrealistiskt. Visst kan jag väl ha gjort ett par saker i mitt liv värdigt applåder, men det här känns inte direkt som det skulle vara en av dem. Jag tackar ju förstås inte nej till applåder (ett ofta återkommande tema för utlänningar i Japan, vad det verkar), det hela var bara ganska lustigt.

Jag gillar i alla fall min nya frisyr, och tydligen gör även andra det. Om inte annat så garanterar det väl att jag sticker ut bland folk (om det inte räckte med att vara väldigt lång och västerlänning). Visst, Akita ligger väl troligen inte i framkant när det gäller subkulturer (eller allmänt folk som ser märkliga ut), men jag förvånas ändå konstant över hur folk gör en så stor grej av det. När jag träffar nån för första gången inleder säkert 70% med “Så, kan du förklara håret?” eller någon variant (de resterande 30% är mestadels jämnt delat mellan “Varför kom du till Japan” och “Hur lång är du” (185cm, for the record), med en liten släng av “Vad för typ av kvinna gillar du”).

Det sistnämnda kan låta som ett skämt, men det verkar vara fullkomligt normalt kallprat i Japan, åtminstone när man pratar med utlänningar. Jag vet inte om folk frågar för att de förväntar sig nåt fullständigt galet svar, eller om de bara känner att det är vitalt för att kunna veta var de har en. Hur som helst har frågan en tendens att lämna mig smått förstummad. Och när frågan kommer från en grupp högstadietjejer (som den gjorde idag), känns det som situationen blir aningen spänd oavsett vad man svarar.