The Misadventures of José Faxner

För ett par veckor sen bestämde jag och Joe oss för att vi skulle se alla Friday the 13th-filmerna. Själv hade jag ännu inte sett alla filmerna i serien (och senaste gången jag såg någon av dem var troligen i slutet av 90-talet någon gång), och Joe hade inte sett några alls(!), så det kändes som en klockren plan.

Den första filmen i serien hörde till fåtalet jag aldrig sett tidigare, och det måste sägas - den var riktigt bra! Ungefär på samma sätt som i Hellraiser kan man se, bakom ett dunkel av låga produktionsvärden och träigt skådespeleri, en genuint intressant, spännande och (för sin tid) originell historia. Och på precis samma sätt - gissningsvis ett drag som delas av de flesta lågbudgetfilmer som fått mer än ett halvdussin uppföljare - går i stort sett allt positivt med filmen alltmer förlorat med varje ny installation i serien.

Del II till IV är i mitt tycke värdiga uppföljare, och hyfsat bra filmer. Originalet måste väl ändå sägas vara bäst, men den andra filmen lyckas bygga vidare på historien i på ett övertygande sätt (del ett har ett något kryptiskt slut, men öppnar inte specifikt för en tvåa), och är dessutom klart underhållande. Trean är kanske lite sisådär - den har inte så många utmärkande drag (förutom naturligtvis att den filmades i 3D, vilket bjuder på lite unika dödsscener), men kom ut när serien fortfarande var hyfsat respektabel, och inte ännu sjunkit till fullständig parodi. Del IV var helt klart min favorit när jag var ett mer dedikerat slasherfilmfan, och det var något av en lättnad att se att den faktiskt fortfarande är bra. Fast det spelar ingen större roll - med Corey Feldman som Tommy, seriens enda långvarige protagonist (såvida du inte tillhör skaran som alltid hejar på Jason) och seriens mest dramatiska (och kanske även otäckaste) klimax hade jag nog gillat den även om den var lika pajig som de senare filmerna.

Efter den fjärde filmen hände dock något. Del V är inte bara smått flummig, utan har även en fullkomligt idiotiskt twist i slutet, som bara gör fans av serien och/eller karaktären Jason besvikna och förbannade. Del IV hade undertiteln “The Final Chapter”, och ibland vill jag verkligen inte låtsas om att det faktiskt fortsatte att komma filmer i serien efter det. Visst, somliga av de senare filmerna är inte utan underhållningsvärde (VIII är en kalkon av episka proportioner), men med undantag för hur karaktären Tommy porträtteras i del V finns det egentligen ingenting som är BRA med del V-IX. Del V hette “A New Beginning”, en titel som jag numer har svårt att tolka som något annat än en början på de usla FT13-filmerna. Allt som gjorde de fyra första bra (och då är IV ändå ganska avlägsen den första filmen) är fullkomligt bortblåst, och allt som finns kvar är en skugga av seriens forna jag - om ens det. Från och med del V har filmerna plötsligt en redig dos “humor” (ni vet, den där typen som inte är rolig alls), och all spänning från de tidigare filmerna byts ut mot uttråkad väntan på nästa extravaganta mord.

För allt slaktande som pågår i de här filmerna är dock det största offret kanske Jason själv. I del II är han egentligen inte mer än en förvuxen, missbildad, förståndshandikappad pojke - men en förbannat otäck sådan. Vidare visar han inte några som helst tecken på några superkrafter - han är fruktansvärt stark och stryktålig, men inom fiktionens etablerade ramar känns det varken långsökt eller orealistiskt. Till del IV har han hunnit visa sig oerhört seglivad, men han är fortfarande relativt mänsklig. I del V lyser han med sin frånvaro, vilket jag väl egentligen är lite kluven till. Jag är glad att han fick vara död efter det grafiska öde han gick till mötes i slutet av IV, men kanske mindre glad att det gjordes en uppföljare över huvud taget.

I del VI tas dock konceptet “fullständigt ignorerande av tidigare installationer” till nya höjder: Tommy, som under den femte filmen uppenbarligen är klart sinnesrubbad, visar inga symptom alls… utom möjligen det faktum att han får den lysande idén att gräva upp den nu begravne(?!) Jason och döda honom en gång till, trots att han inte varit i farten sen han DÖDADES i slutet av den fjärde filmen (i runda slängar 10 år innan VI utspelar sig). I en ödets nyck misslyckas han inte bara med att döda (den redan döde) Jason, utan lyckas istället få blixten att slå ner i honom… vilket återupplivar honom. Och ger honom superkrafter.

Förlåt, men det är bara FÖR korkat! Jag inser att de tidigare filmerna hade sin beskärda del cheesighet, men redan där, typ 10 minuter in i filmen, tappade VI alla chanser att bli en bra film i mina ögon. Inte bara det, där började även Jasons utveckling till den pajas han blivit idag. I de tidiga filmerna var han OTÄCK, från och med del VI är han en odödlig zombie som får både fler dumma superkrafter och mer korkat övernaturlig backstory för varje film. I del VIII kan han utan någon som helst förklaring teleportera(!), och den nionde filmen är bara så monumentalt idiotisk i allmänhet att jag knappt vet var jag ska börja.

“Jason Goes to Hell: The Final Friday” inleds med att Jason sprängs i bitar av en elitstyrka sammansatt specifikt för att just få tag på och döda Jason Voorhees(!). Under Jasons obduktion blir rättsläkaren plötsligt besatt(!!) och äter upp Jasons hjärta(!!!). Nåt slags orange laserstrålar(!!!!) flyger in i den stackars doktorn från Jasons kvarlevor, och Jasons själ har alltså nu tagit över rättsläkarens kropp(!!!!!). Jason hoppar runt i ett antal olika kroppar, och av någon outgrundlig anledning råkar den kryptiske prisjägaren Creighton Duke bara sitta på kunskapen om att A) bara någon i familjen Voorhees kan döda Jason, B) att detta måste göras innan Jason tar över den nyfödde Voorhees-babyns kropp och därmed blir odödlig (igen?). Det är så tramsigt att jag bara vill gråta.
Jag såg den första halvan av den här filmen för ett par år sedan, men jag orkade aldrig ta mig igenom hela filmen. Jag tyckte nog att den var ganska korkad då också, men jag minns bestämt att jag inte slutade för att den var dålig, utan mer för att den var tråkig. Men nu när jag har sett den andra halvan kan jag säga att den här filmen inte bara är DÅLIG, utan även så otroligt DUM att jag blir smått upprörd bara jag tänker på det. Jag har ännu inte hunnit se Jason X - och även om Jason Goes to Hell kan agera varning för vad som komma skall, så känns det på samma gång som den stålsatt mig för den nästkommande filmen, hur dålig den är (men jag har haft fel förr - det kan alla som hört mig orera (argt) om Resident Evil Apocalypse intyga). När jag tagit mig tid att se den lovar jag att återkomma med kommentarer (förutsatt att min hjärna inte smälter av att se den).

Hela den här långa harangen om FT13-serien är egentligen bara en inledning till det jag egentligen ville prata om - Freddy vs Jason.

Jag såg FvJ igår, och måste till min absoluta och enorma förvåning säga att jag faktiskt gillade den. Jag hade hört blandade saker om den här filmen, och efter Jason Goes to Hell var mina förväntningar av naturliga själ allt annat än höga. Och visst, filmen ÄR rätt korkad. Men med en sådan premiss blir det liksom oundvikligt. Efter de ödesdigra klavertrampen i FT13 del V och framåt kunde ingenting som rör Jason någonsin återgå till de tidiga filmernas nivå - men när man slänger in FREDDY KRUEGER och JASON VOORHEES i samma film känns det helt självklart - men samtidigt fullständigt skit samma.

FvJ är absolut en popcornrulle, även jämfört med de senare FT13-filmerna. Det finns egentligen inte mycket alls i den här filmen som har någonting med skräck att göra. FvJ är kanske mer än något annat som en ganska typisk slasherfilm från andra halvan av 80-talet, men på grund av två saker hamnar den direkt högt på min lista över filmer som inte direkt är “bra” men riktigt underhållande och tillfredsställande.

Den första punkten är storyn. Storyn är inte otroligt gripande, inte heller är berättandet vansinnigt välutfört. Vad som gör storyn är att de faktiskt LYCKAS binda ihop Friday the 13th och A Nightmare on Elm Street på ett någorlunda övertygande sätt, och det aldrig känns för krystat eller dumt. Manuset är naturligtvis långt ifrån perfekt men vad gäller den grundläggande premissen tror jag verkligen inte att man (eller åtminstone Hollywood) hade kunnat göra ett mycket bättre jobb. En annan sak jag gillade är att filmen känns betydligt mer som en Elm Street-film än en FT13-film, och som den sistnämnda serien utvecklats är det något väldigt, väldigt bra.

Den andra - och betydligt viktigare - punkten är specialeffekterna. De CG-effekter som används är mestadels inte mycket att hänga i julgranen, men filmen innehåller en hel del vansinnigt coola makeup-effekter, gore-scener och stunts, och den slutgiltiga uppgörelsen mellan Freddy och Jason var faktiskt… cool. Det faktum att filmen gjordes 2003, med en hyfsad budget, gör att man får se saker som aldrig någonsin skulle kunna ha funnits med i en klassisk slasherfilm, och även om filmen kanske inte direkt bryter någon ny mark känns actionscenerna ändå uppfriskande.

Det skulle inte förvåna mig om jag ser om den här filmen om ett år och undrar vad sjutton jag egentligen gillade med den - det har hänt förr. Kanske var det bara mina vansinnigt låga förväntningar som gjorde att den kändes så bra. Jag tror dock att de flesta slasherfilmfans skulle gilla Freddy vs Jason - men vill ni vara på den säkra sidan kan ni ju alltid se Jason Goes to Hell precis innan.