2007
Hah, helt otroligt, jag hade lyckats glömma av det fullständigt, men tydligen skrev jag faktiskt ett helt inlägg vid nyår, men jag hade inte tillgång till internet så jag kunde inte posta det då. Men bättre sent än aldrig(?), så här kommer mina oreringar om mitt japanska nyårsfirande. Som sagt, jag skrev det här för över två månader sen, så vissa grejer kanske låter lite knasiga, men, eh, låtsas att det är januari i stället för mars nu så ska det nog verka logiskt.
—
Så var det dags för den tiden på året igen. Vi är ett steg närmare flygande bilar och känslan av surrealism (och en viss grad av besvikelse över brist på ovannämnda bilar) är lika stark som vanligt. I år är det dock lite extra ovanligt för min del eftersom jag till skillnad från vanligt har tillbringat jul- och nyårshelgerna i Japan.
Nyårshelgen har jag firat tillsammans med min värdfamilj, vilket har gett mig chansen att få en genuint japansk upplevelse. Nyårshelgen ska vara årets största högtid, men jag blev lättad i och med insikten att det inte tycks vara nåt särskilt märkvärdigt spektakel. I synnerhet är jag nöjd över den fullständiga bristen på förväntningar om prestationer från min sida.
Det japanska nyåret har sina egna traditioner; den årliga storstädningen, speciella maträtter, jinja-besök och lite annat smått och gott. Det främsta syftet är dock att ta det väldigt, väldigt lugnt. Och då menar jag inte i något slags symbolisk bemärkelse eller så utan verkligen slappande på elitnivå. Typ, ligga i soffan och kolla på TV utan att lyfta ett finger tre dagar i sträck. Naturligtvis har jag fått uppleva mer än så - bl.a. ringt i en enorm klocka (skoj, men det ringer nog fortfarande lite i öronen), köat en timme för att rycka i ett snöre och klappa händerna två gånger, och ätit på MOS Burger - men de senaste dagarna har i mångt och mycket bestått av att just ligga i en soffa och kolla på japansk TV.
Det har onekligen varit en ganska kul och intressant upplevelse, då jag faktiskt inte tittat så hemskt mycket på TV sedan jag kom hit till Japan. I skolan känner jag mig sällan manad att sitta framför en dumburk som jag dessutom inte förstår, när jag har kompisar, TV-spel eller i extremfall läxor att sysselsätta mig med istället. Här blir det dock mer naturligt då jag helt enkelt inte har så mycket annat att göra. Det betyder för den sakens skull inte att TV-tittandet här upplevs som något tvångsarbete helt befriat från underhållningsvärde eller så; det har faktiskt varit riktigt kul, och när jag dessutom med jämna mellanrum förstår vad som försigår blir det bara ännu roligare.
Nyårshelgens TV-tablå tycks domineras av allehanda talangjaktsliknande underhållningsprogram. Det är väl kanske tur det, då den typen av program brukar vara ganska enkla att förstå trots eventuella språkbarriärer. Kouhaku Uta Gassen är kanske nyårshelgens absoluta höjdpunkt för många japaner. Programmet sänds på nyårsaftonskvällen och går i stort ut på att en samling av allehanda japanska musiker delas upp i två lag som tävlar mot varandra. Tänk er något i stil med melodifestivalen, fast med lag, och i vanlig japansk anda en aning skruvat. Vad jag förstått tittar ALLA i Japan på det här programmet. Gissningsvis motsvaras det av Kalle Anka på julafton hemma i Sverige.
Underhållande var det i alla fall, inte minst på grund av det faktum att jag (till skillnad från när jag sett på melodifestivalen) inte fick varken kväljningar eller tvångstankar om kanalbyte av en enda låt. Kanske hjälpte det även att jag inte förstod mycket av mellansnacket (som brukar bestå av idel gräsligheter i såna här sammanhang). Tyvärr hade jag inte möjlighet att se klart programmet för att se vem som vann. Kanske hade det inte haft någon större betydelse då jag hade lite problem att förstå vem som tillhörde vilket lag.
Folk som är vansinnigt nyfikna på japansk kultur blir kanske lite besvikna, men i ärlighetens namn var nyårsfirandet inte så mycket mer än så. Ungefär lika delar musikframträdanden och TV-reklam (ofta till tonerna av bisarra easy listening-versioner av västerländsk musik (Klaus Wunderlich hade med lätthet kunnat bli en sensation i Japan)), med så mycket sömn och mat man har ork och lust för mellan TV-passen.